Ridgebacken härstammar från södra Afrika. Dagens Rhodesian ridgeback började sannolikt utvecklas i mitten på 1600-talet och ökade fart under 1800-talet då storviltjakterna började bli populära i södra Afrika. Behovet av en snabb, stark, uthållig och modig hund fanns.

Spekulationerna om rasens ursprung är många. Förmodligen handlar det om att de av kolonisatörernas hundar, som fungerade bäst vid jakt, användes i ett mer planerat avelsarbete. De första hundarnas ursprung uppstod till en början ur spontana parningar med framför allt de inföddas hundar. Den medvetna aveln baserades däremot på hur effektiva och nyttiga hundarna var.

Ridgebacken kallas för Afrikansk lejonhund, vilket har gett upphov till en del missförstånd. Många har fått uppfattningen att hundarna deltog i jakten för att själv döda lejon. Ridgebackens arbetssätt är istället att trötta ut viltet med snabba och effektiva rörelseförflyttningar, så att jägaren får viltet på nära skotthåll.

För detta krävs, som tidigare nämnts, en snabb, stark, uthållig och modig hund. En dumdristig hund överlever inte sådana konfrontationer. Det är också mycket vanligt att man vid jakten använde flera hundar i ett så kallat släpp bestående av fyra till fem hundar. Arbetssättet är också tyst ibland med enstaka jaktskall.

Idag används ridgebacken som allroundhund. Den fungerar som stående fågelhund, apportör, drivande hund och eftersökshund. Ridgebacken finns som både ledarhund och polishund. En god vakthund är kanske dess mest kända egenskap.